Jessica Otter Hörlin

Den stjärnbeströdda himlen påminde mer om ett midnattsblått sammetstyg än den oändliga tomheten som måste finnas bortom den. Facklorna runt om i staden Margaborg speglades på den ännu fuktiga kullerstenen som vittnade om skyfallet tidigare på kvällen. Regnet hade gjort varken till eller från för att svalka efter den varma dagen och om möjligt blev det endast svårare att andas i fukten som steg från marken. Margaborg tycktes växa för varje år och för ett decennium sedan hade man börjat bygga på höjden i brist på ledig markyta. När Niklas som pojke besökt staden hade de höga byggnaderna som tornade över honom upplevts skrämmande, men nu var de en vanlig syn.

Niklas tappade balansen när Johan la armen om axlarna och vattnet skvätte upp på de bruna hosorna när läderskon nådde botten på en pöl.

’’Jag bjuder på första rundan i kväll’’, sa Johan och med handen på Niklas bakhuvud tryckte han ned Niklas och skyndade vidare med långa steg. Efter Johans besök hos barberaren dagen innan nådde det ljusa håret knappt till örsnibbarna.

Niklas skrattade och ökade farten samtidigt som han drog fingrarna genom sina egna lockar. Han skulle också göra ett besök någon dag, intalade han sig, men av erfarenhet visste han redan att det skulle vara glömt om en kort stund.

’’Med tanke på att du förlorade i tärning är du redan skyldig mig det. Men om ordvalet tröstar dig så låt gå.’’

De fortsatte förbi den öde uteserveringen och Johan höll upp dörren åt Niklas. Mumlet inuti värdshuset Fyra Springare tystnade för ett ögonblick när de steg över tröskeln, men volymen ökade återigen när gästerna tappade intresset för de båda nykomlingarna. Röken kittlade i näsborrarna och doften från grytan över eldstaden fick hungern att göra sig påmind. Det enda som han kunde urskilja var enbären, vad mer kitteln innehöll var svårt att säga.

Niklas kliade över nyckelbenet med ena handen när han satte sig på den ljusa träbänken vid fönstret. Det var sista natten innan de skulle återvända till hembyn och han var ännu inte redo för det. Inte bara för att de inte hade lyckats med det de föresatt sig genom resan till staden, men det skulle innebära att vistas i byn som kvävde honom långsamt. Hustrun som han inte kunde älska, eller ville för den delen. Han suckade och lutade armarna mot det nötta bordet.

På samma plats som Fyra Springare nu stod hade föregångaren, Tre Springare, stått. Under omständigheter få visste något om hade värdshuset brunnit ned två år tidigare. Det var ett ännu större mysterium då det skett för tredje gången och för var gång man byggde upp utökades det. En gång la man till en ovanvåning och senast en läktargång och högre tak. De möbler som av mystiska orsaker inte stått inomhus just den natten återvände som av ett mirakel när röken skingrats. Niklas blev inte förvånad när han hörde viskningarna bland folket om bedrägeri, för det hade visat sig att värdshuset var värderat till mer än vad det faktiskt var värt. Men Niklas brydde sig inte om det. Han var inte bevandrad i vare sig försäkringar eller huspriserna i Margaborg.

Självklart var det förkastligt, men det drabbade inte honom. Bara han hade någonstans att vila huvudet och dränka sina sorger vid resorna till staden så spelade det ingen roll om det och då brann ned.

Ella ja, branden fick gärna ske när han inte sov i ett av rummen.

Att tillbringa natten hos svärföräldrarna som bodde ett stenkast från Fyra Springare var inte ett alternativ med tanke på att han inte ville ha svärmoderns vakande ögon på sig. Ögon så lika hustruns att det var skrämmande.

Värdshuspigan gick mellan de fullsatta borden med svängande höfter. Den hemvävda enkla klänningen och det gräddvita förklädet smet åt om de yppiga kurvorna. Vid en gäst böjde hon sig ned för att tala lågmält med läpparna nära örat på en av köpmännen och vid bordet bakom brast hon ut i skratt åt något männen sa. Värmen från härden steg mot de mörka balkarna och när dörren öppnades ropade en hop åt mannen att hålla dörren öppen. Med foten puttade han närmsta sten mot dörren för att den inte skulle stängas.

Niklas kunde inte annat än att hålla med. Han hade redan kavlat upp ärmarna på den mossgröna kjorteln och svetten pärlade sig i hårfästet.

Pigan vände sig åt Niklas håll. Ett leende spred sig på den fylliga underläppen och rodnaden steg på äppelkinderna, om det endast var värmen eller något mer kunde han enbart spekulera i. Hon strök en gyllenröd hårslinga bakom örat innan hon tog två stop i ena handen och kannan med öl i den andra och gick mot deras bord.

Niklas log mot henne när hon närmade sig med snabba steg. Hon ställde ned stopen framför dem och hällde upp ölet innan hon ställde kannan mitt på bordet och gled ned i Niklas knä.

Johan muttrade ett tack. Hon smuttade på drycken i Niklas krus samtidigt som han la armen om hennes midja och drog henne närmare.

Så gott som varje natt hade han spenderat med henne under deras vistelse, men han kunde vid Gud inte minnas hennes namn. I ärlighetens namn brydde han sig inte och hon förväntade sig det inte. Det var endast ett sätt för henne att dryga ut piglönen och för honom en varm famn att söka tröst hos. En ömsesidig överenskommelse som endast skulle bestå när de båda drog fördel av den. Det fanns bara en kvinna för honom och hon fanns inte längre i hans närhet.

De unga pigorna blev sällan långvariga eftersom de antingen flyttade vidare till nästa by eller gifte sig med någon av alla ogifta män som sökte sig till de större städerna. Niklas betvivlade inte att hon när som helst skulle ha en friare i hälarna, om hon inte redan hade det. Hon var inte den första han träffade och skulle troligtvis inte vara den sista.

’’Vad har herrarna hittat på i dag?’’ sa hon lågt och nafsade på Niklas örsnibb.

’’Inget som intresserar dig’’, sa han och kysste henne. Tungorna möttes flyktigt och hennes hand grep om snörningen över bröstet i hans kjortel. ’’Ännu en i raden av misslyckanden.’’

’’Behöver du sällskap i natt?’’

Niklas lät handen trassla sig in bland hennes hårslingor när hon blottade halsen för honom. Med läpparna mot den tunna huden hummade han till svar, men det avbröts av ett stön när hennes hand letade sig ned till den hårdnande lemmen. I ögonvrån såg han hur Johan tittade på allt annat än det som försiggick framför honom. Niklas kved lågt när hon smekte över åsen som bildats på hosorna.

’’Kan du hämta två skålar med gryta när du får tid över? Vi får fortsätta det här senare, jag tror andra behöver din betjäning nu’’, sa han och nickade åt en man som lutade höften mot utskänkningsdisken längre in i rummet. Den dimmiga blicken och de stora händerna som fick stopet att se ut att bättre passa ett barn fick Niklas att svälja klumpen i halsen. Det var en man han inte ville hamna i onåd med. Mannen trummade med fingrarna mot stopet och reagerade inte när en kamrat snubblade in i honom.

Pigan suckade åt den aldrig sinande skaran gäster. Hon drack en sista klunk innan hon med ett beklagande leende försvann mot utskänkningsdisken och mannen som böjde sig över henne när hon skyndade förbi. Rodnaden spred sig över mannens hals och han pekade mot skynket bakom disken. Niklas hade för längesedan fått förklarat att det var där dörren till baksidan var belägen. Pigan skänkte i mer öl åt honom innan hon fortsatte mot en grupp män som ropade till höger om Niklas. Han missade inte händerna som trevade över kjoltyget och de otvättade karlarnas lystna blickar som följde henne genom rummet.

’’Ska jag fråga vart hennes väninna från i går tog vägen? Om du behöver någon som värmer din bädd i natt?’’ undrade Niklas och tömde stopet. ’’Annars kan vi dela.’’

Det skulle inte vara första gången, tänkte han.

Johan skakade på huvudet.

’’Jag kanske finner någon senare, annars får det vara.’’

En stund senare svepte pigan förbi med skålarna och fyllde på stopen. Hon böjde sig ned mot Niklas och sa lågt:

’’Jag tror att en man som spelar tärning är den ni söker.’’

Sedan försvann hon bort igen med kjolarna dansande runt benen. Niklas såg bort mot borden där flera spelade tärning. Höjda segernävar och lyckovrål dånade från och till genom lokalen ackompanjerade av hopsjunkna axlar och ansikten som begrovs i händerna på män som spelade bort lönen

Kvinnor och spel. De kunde både ge lycka och olycka.

Niklas rörde runt med skeden i den krämiga ljusbruna grytan innan han förde den till munnen. Det enda han tydligt kunde urskilja var morotsbitarna och någon som påminde om rovor, men de var fläckade av såsen vilket gjorde det svårt att se. Niklas tuggade sakta och svalde. Det möra köttet från kaninen och den söta krispiga rovan gick väl ihop med enbären.

Niklas rynkade ögonbrynen när han förde skeden till munnen igen och synade en grupp runt ett bord i bortre änden av rummet. En av dem stack ut med den mörka huvan uppdragen över huvudet. Niklas grimaserade när han svalde. Att värmen inte tog kål på honom förvånade Niklas.

Kunde det vara mannen pigan menat?

Tärningarna i muggen skramlade när mannen skakade den med vana rörelser innan träkuberna rullade ut på bordet. Det var något med honom som Niklas inte kunde släppa, men han kunde inte sätta fingret på vad det var. Johans blick gled åt samma håll.

’’Vad?’’ sa han och skyfflade in gryta i munnen. ’’Sa hon något?’’

’’Jag vet inte’’, sa han dröjande samtidigt som han nickade.

Johan rynkade på ögonbrynen och stirrade på Niklas.

Huvan gled åt sidan när en annan man boxade till honom på axeln och blottade en skarp käke och en muskulös hals. När mannens läppar drogs i ett lätt leende var det som att tiden stannade till. Niklas skakade nästan omärkligt på huvudet för att skaka av sig den underliga känslan.

Niklas skrapade ur det sista ur skålen.

’’Kom’’, sa han och dunkade näven i bordet när han reste sig från bänken. Han hade ignorerat känslan en gång tidigare för längesedan när han var ung och mindre klok. Den där pirrande förnimmelsen i bakhuvudet som sa honom att något inte stod rätt till. Han såg efter pigan, men kunde inte finna henne någonstans.

Ju närmare han kom de tärningsspelande männen desto klarare blev känslan och när mannen rätade på ryggen insåg Niklas att han var långt större än någon annan i rummet.

Ovanför dem öppnades en dörr och för ett kort ögonblick distraherades Niklas när pigan Johan träffat föregående natt rättade till det himmelsblå klänningslivet. Den tunga bysten stannade med nöd och näppe innanför det tunna läderbandet i urringningen. Sedan slätade hon hjälpligt till det blonda håret som stått på ända innan hon gick nedför den öppna trappan.

Johan följde i Niklas kölvatten och de ställde sig bland de andra männen. De iakttog spelet några minuter och mannen som fångat Niklas intresse vann ibland, men förlorade desto oftare.

Motståndaren skrapade ihop den klirrande vinsten och la dem i penningpungen innan han reste sig från stolen.

’’Får man hoppa in?’’ undrade Niklas och slog sig ned. Han såg stint på mannen framför sig. De mörka ögonfransarna ramade in ett par himmelsblå ögon och mungiporna pekade lätt uppåt. En skugga på hakan gjorde att man endast kunde ana en liten grop och de höga kindbenen var skarpa i det dunkla ljuset.

Han var stilig, vacker skulle vissa säga, det fick Niklas medge. Det var också det som gjorde honom misstänksam. Han hade ignorerat den sortens skönhet en gång tidigare och det bet honom i ändan när det visade sig att flickan han fallit för som ung inte alls var människa utan av trollsläkte. På många sätt var människor och troll lika, men trollen hade skönheten och styrkan medan människorna hade intellektet. Det var i alla fall vad man lärde barnen i människobyarna i dalen. Niklas hade insett när han lärde känna trollet, Ella, att så inte var fallet. Hon var minst lika smart som Niklas själv och alla andra människor han stött på.

Niklas tog penningpungen ur väskan på bältet och la den med en duns på bordet mellan dem. Det krävdes endast en blick från mannen mot den för att han skulle sträcka fram en handskbeklädd hand.

’’Alvar.’’

Niklas skakade den utan att tveka och hans egen hand drunknade i den andres. Alvar tryckte den en extra gång innan de släppte taget.

Nu var Niklas säker på vad Alvar var. Det var ovanligt, men det förekom fortfarande att människor gav sina barn icke kristna namn. Men Alvars utseende, längd och styrkan i greppet?

Det var ingen människa som satt framför honom och det var modigt av Alvar att våga sig in i Margaborg, omgiven som han var av människor. Men frågan var hur många halvlingar som gick mitt bland dem. Mindre än trollen, men vackrare än människor var de svåra att upptäcka.

Niklas slog tärningarna samtidigt som Johan hämtade en kanna öl att bjuda Alvar på. När tärningarna rullade ut på bordet räknade de till tolv prickar på de båda tärningarna. Han la tillbaka dem i muggen och slog ännu en gång, fem och tre. Niklas skrapade ihop penningarna då han var närmare tjugoett än Alvar var med sina sjutton.

Så fortsatte kvällen. Niklas förlorade lite och vann desto mer. De blev alltmer berusade men fyllde aldrig på fullt i sina stop som de gjorde med Alvars. Niklas behövde inte ens förklara för Johan, efter många års vänskap var det få saker de behövde tala om.

Efter några omgångar blickade Alvar enögt i penningpungen.

’’Sablar’’, sluddrade han och vinglade på stolen.

’’Har Ni inga mynt?’’ Johan lutade sig mot bordet, lätt svajig på benen.

Alvar skakade på huvudet och suckade som bara en drucken kunde göra.

’’Ni har inget annat att spela om?’’ sa Niklas och sneglade mot packningen på golvet. Han visste inte varför han pressade honom, för i ärlighetens namn ägde han nog inget av värde. Men om han hade guldsmycken eller annat som skulle bevisa släktskap med trollen hade Niklas fått sina misstankar bekräftade.

Alvar sken upp men det dämpades lika fort. Niklas såg sig omkring och tog till orda innan Alvar hann bestämma sig för att inte ta upp vad han än hade i sin ägo.

’’Jag vet vad Ni är.’’

Alvars ögonvitor lyste i det dunkla rummet när ögonen vidgades. Han sneglade mot dörren och fäste sedan blicken mot Niklas igen.

’’Ni behöver inte oroa Er. Jag kan hålla en hemlighet.’’

Utan att se mot Johan berättade Niklas om Ella och den försiktiga vänskapen som blommade ut i en förälskelse starkare än något han tidigare känt. Alvar lyssnade utan att avbryta och Johan höll koll på de som stod en bit bort. På värdshusen fanns det alltid lystna öron redo att sticka en kniv i ryggen för den information man hade. Även om en del i hembyn hade fått kännedom om Niklas samröre med trollkvinnan så var det inte allmänt känt i Margaborg och så fick det gärna förbli.

Alvar sänkte axlarna något när Niklas avslutade sin berättelse och drog upp väskan i knät. Han rotade bland dess innehåll och när han väl fick fatt i det han sökte slängde han en blick mot Niklas och ned i väskan igen. Vad som än fick Alvar att tveka blåste liv i Niklas nyfikenhet.

’’Kartan ser inte mycket ut för världen. Jag borde verkligen inte’’, sa han och tog ett hopvikt papper. ’’Kanske kan jag vinna tillbaka den senare.’’

Niklas och Johan utbytte blickar. Det var inte första gången Niklas stött på papper, men det var fortfarande ovanligt i den här delen av landet.

Alvar vecklade ut det bleka pappret över bordet. Niklas hjärta slog hårt mot revbenen och han fick hålla sig från att le nät de lutade sig över kartan. Trots klottret och det ljusnade bläcket kände han igen byarna och skogen.

Och av Johans tunga andetag att döma gjorde han det också.

Det tog inte många tärningskast innan Alvar förlorade kartan. Barskrapad slokade han med axlarna och Niklas vek ihop den för att lägga i sin egen väska.

’’Jag behöver pissa’’, sa Alvar och slängde ryggsäcken över axeln. ’’Vi spelar väl en omgång till sedan?’’

’’Vi följer med Er’’, sa Niklas och nickade åt Johan att följa med.

Alvar vinglade än hit och än dit. Niklas la armen om de breda skuldrorna.

’’Kom, vi går någonstans där vakten inte ser oss. Vi vill inte bli gripna för att vi behöver pissa, eller hur?’’

Alvars skratt avbröts av en hickning.

De gick genom Margaborgs sopade gator, upplysta av lyktor på höga järnställningar. Doften från rosorna och pionerna i lergodskrukor hängde tung i den varma sommarnatten. Längst bort i byn, nära Niklas svärföräldrars hus ställde de sig bredbent vid stenmuren och lättade på blåsan.

’’Var fick du tag i kartan?’’ undrade Johan och sneglade mot Alvar. ’’Jag har aldrig sett något liknande.’’ Johans ögon blev runda som brunnslocket på tunet där hemma när blicken svepte nedanför halvlingens midja.

Herre min skapare. Det var inte baraa det vackra anletet som ärvdes från trollen, tänkte Niklas när han såg Alvars blottade lem.

’’En vän gav mig den, han bodde i närheten av Vatnaborg. Guld så långt ögat kan nå’’, sluddrade Alvar, slöt ögonen och lutade pannan mot den svala stenen. ’’Varför snurrar vi?’’

’’Bodde?’’ Niklas delade en blick med Johan över Alvars böjda nacke. Halvlingen gjorde ett hummande läte långt ned i halsen, men öppnade inte ögonen.

Johan rättade till hosorna och i en enda smidig rörelse drog han kniven ur skidan på bältet och tryckte Alvar mot väggen. Niklas tvekade ett ögonblick innan han tryckte sitt stålarmband mot den bara huden på mannens muskulösa underarm. För det visste alla att trollen, även de som bara var till hälften, inte tålde metallen.

’’Vad fan!’’ Alvar flackade med blicken mellan Johan och Niklas.

En karmosinröd rännil bröt fram där eggen pressades mot Alvars hals och ögonvitorna lyste i mörkret.

Innan Johan hann säga något förekom Alvar honom:

’’Om ni låter mig gå kan … kan jag berätta hur ni kan skydda er mot trollen. Snälla.’’

’’Vad babblar Ni om?’’ Niklas la handen på Johans arm för att få honom att sänka kniven.

Motvilligt lydde han, men inte helt eftersom han fortfarande riktade den mot Alvar.

’’Vi hittade en damm i skogen söder om Margaborg och han … Fjalar är som mig och blev sjuk när han drack av vattnet. Snälla, ni måste tro mig!’’

Johan tryckte Alvar mot muren med ena handen på axeln och den andra mot strupen.

’’Varför skulle videt? Tänk om Ni lurar oss?’’

’’Varför skulle jag vara lojal mot trollen? De har aldrig hjälpt mig! Gör vad ni vill med dammen, mig kvittar det. Min kamrat blev sjuk av den och det borde andra också bli.’’ Alvars adamsäpple guppade när han svalde tungt. ’’Om jag hade önskat bli kvitt er hade ja redan försökt. Ni vet, likaväl som jag, att jag är starkare än er.’’

Innan Niklas hann säga något stack Johan kniven i magen på Alvar. Blodet pulserade ut ur kroppen, över eggen och täckte Johans hand och arm. Det skvätte på kjorteln och samlades i en pöl vid deras fötter. Om och om igen begravde han kniven i Alvars kropp samtidigt som Niklas försökte putta undan Johan. Men det hjälpte föga och till slut gav Alvars ben vika. Han föll ihop på marken i en hög av armar och ben.

Niklas stirrade på bröstkorgen som aldrig mer skulle höjas i ett andetag. Ögonlocken som blinkat för sista gången och munnen som smakat sitt sista öl.

’’Varför gjorde du så? Vi kunde fått mer information’’, fräste han.

’’Och riskera att han övermannar oss? Nej, skulle inte tro det.’’ Johan torkade av kniven i gräset. ’’Om han inte hade anfallit oss hade han skrikit. Förresten såg du inte picken på kartan i skogen söder om staden? Vi behöver inte honom mer.’’

Niklas förstod varför Johan inte litade på halvlingen, för trots deras delade härkomst var de alltid mer lika trollen än människorna och någonstans djupt inom halvlingen trodde nog Johan att lojaliteten alltid skulle finnas hos trollen. Det spelade ingen roll vad Alvar sa om saken.

’’Jag förstår att du är upprörd efter …’’ Niklas tystnade kort när Johans grå blick hårdnade. ’’Tror du verkligen att han hade skrikit, så full som han var?’’

Johan svarade inte, struphuvudet guppade flera gånger som om han tryckte ned sorgen. Det hade gått knappt ett år sedan hans äldre bror dräpts utanför trollbyn Gulltorp när han var på väg att besöka Johan i Sálheim. För honom och många andra var det enda bra trollet en död sådan.

’’Hur ska vi nu finna fler halvlingar?’’

’’Det löser sig. Hjälp till nu.’’

Med gemensamma krafter sökte de genom den slappa kroppen. Under huvan var Alvars hår längre än hos människorna, men kortare än vad trollen föredrog. Troligtvis ännu ett sätt att kunna gå mellan de olika världarna.

Bland kläderna fann de guldstycken, smycken och vapen. I en av fickorna var en hög med guldringar och när Niklas såg efter fann han många hål i öronen där de en gång suttit.

’’Fy’’, utbrast Johan när svansen blottades, fastsurrad mot benet. ’’Varför har de ens en?’’

Johan drog i hårlocken längst ut på svansen och lossade smyckena runt den. Niklas kunde förstå reaktionen. Han själv hade haft en liknande första gången han såg en. Det var en sak att se den under en strid och en annan på nära håll när det fanns tid att undersöka och fundera. Men Niklas reaktion hade varit en ögonblicklig sådan och sedan fann han skönheten i den. Hur den böljade likt en våg av lycka eller med korta, ilskna ryck. Men allra mest mindes han de små vibrationerna av lust när Ella red honom eller när hon låg i gräset under asken samtidigt som han fick hennes kropp att spänna sig i en båge. Trots att han funnit skönhet och förälskelse i denna okända kroppsdel önskade han med hela sin själ att hon ändå hade varit av människosläkte.

Deras liv hade sett annorlunda ut då.

Niklas svor tyst för sig själv och harklade sig. Han hade aldrig kunnat släppa tankarna på henne och snart var tiden inne för honom att äntligen få det han längtat efter.

Om han bara kunde slutföra något utan motgångar.

’’Svansen hjälper dem med balansen och att inte bli överhettade’’, mumlade han och skylde Alvars kön.

’’Jag hämtar en spade hos din svärfar’’, sa Johan och försvann in bland träden.

Niklas sjönk ned i gräset, omedveten om fukten som trängde genom kjorteln och suckade djupt. Alvars blå ögon stirrade oseende mot himlen och dess skimrande stjärnor. Trycket över bröstet blev allt värre och det var som att han skulle krossas under dess tyngd. Hur många synder kunde en man begå innan botgöringen förvägrades honom?

Och var det ens en synd att dräpa ett troll?