Jessica Otter Hörlin

Den kyliga höstluften bet i kinderna när Ella klättrade uppför askens grenar. Barkbitar fastnade ideligen i de ulliga vantarna. Hon satte sig på en gren och pillade bort dem. Garnet brast och genom hålet såg hon en bit hud. Hon svor lågt. De röda vantarna med förgätmigej var hennes favoriter och hade tagit lång tid att sticka.
        Med en djup suck över detta bekymmer fortsatte hon uppåt.
        Förutom hålet i vanten var de stora livsavgörande frågorna inget hon tänkte på i denna stund. För i detta nu fanns inget annat än sökandet efter friheten från dem. Likt många gånger förr hade hon smitit från sina äldre systrars vakande ögon. Att lyssna och göra som hon blev tillsagt hade aldrig fallit henne in.
         En hackspetts rytmiska trummande fick henne att stanna för ett ögonblick, men när hon inte fann den fortsatte hon uppåt. Gren för gren tog hon sig närmare toppen. Hon höll hårdare om stammen och sneglade svajande mot marken.
        Hur högt upp är jag? Tjugofem alnar? Trettio?
        Dalen var klädd i höstens färger, från solgult till rostrött, och utsikten var hjärtekrossande vacker. Den ovala sjön i hjärtat av den låg stilla med byn Sálheim i öster, och där människorna bodde i sina låga stenstugor, och i väster Felltop, där fadern var hövding, med timmerstugor omgärdade av bergen. Hon vände blicken åter mot Sálheim och undrade hur det såg ut där innanför murarna av sten. Levde de som folket i Felltorp eller gjorde de allt bakvänt? Om hon tänkte länge och väl, kunde hon räkna på ena handens fingrar alla tillfällen hon fått en skymt av människor under de få år hon levat.
        På långt håll förstås.
        En visslande melodi under trädet fick Ella att haja till. Hon kröp ihop vid stammen och bad till vilken som helst av alla högre makter som ville lyssna. Det gjorde detsamma vem som närmade sig, människa eller troll, hon fick inte vara här ute ensam. Långt från fränders skyddande närhet var hon ett lätt byte. Ljudet av en kvist som brast under hennes läderklädda fot lät öronbedövandei tystnaden. En ed for över läpparna när grenen fortsatte sin färd. Slog i både tre och fyra gånger innan den landade på marken.
        Visslandet tystnade och där nedanför stod en pojke, inte mycket äldre än hon själv, med pilbågen riktad upp mot trädkronan. Skräcken kramade åt i bröstet och hon vågade knappt andas. Kunde inte även om hon försökte.
        Är det slutet på min korta existens?
        Han såg sig om flera gånger innan han satte sig på en brun mantel under trädet, och visslandet fyllde åter luften omkring dem.
        Ella klättrade ned, gren för gren. Stannade vid minsta ljud innan hon åter fortsatte, gömd bakom den tjocka stammen. För en ynka sekund undrade hon om människor hörde dåligt, för även om hon var bra på att smyga kunde hon inte göra det i total tystnad. Hon blundade och drog ett djupt andetag innan hon hängde från den sista grenen, sträckte på tårna tills de snuddade vid gräset och sjönk ned på huk. Hon smög på tå bakom honom och inget i pojkens hållning avslöjade om han märkte något.
        Ljudet från kvisten som bröts under foten kom förvånansvärt långt efter hon kände den knäckas. Pojken reste sig och hon stod som förstenad, försökte tvinga fötterna framåt men de vägrade. Med vidöppna ögon mötte hon två lika chockade azurblå och när han tog av sig mössan, lika grön som bladet på moderns rosenbuskar, såg hon med förskräckelse att han var från Sálheim.
        Han var lika lång som ynglingarna från Felltorp, men den gängliga kroppsbyggnaden och de kortklippta, ljusa lockarna avslöjade honom. Ingen pojke hon kände skulle klippa sig kort, och ingen vuxen skulle tillåta det.
        Hjärtat hamrade innanför revbenen, så högt att han omöjligt kunde ha missat det. Föräldrarnas varningar om att bli sedd av människor ekade inom henne, eftersom man inte visste hur de skulle reagera. En del var vänliga varelser, och andra dräpte hennes folk utan att lyssna till deras böner om nåd.
        Det fanns ingenstans att fly. Blicken fastnade på bågen vid hans fötter. Flackade mellan vapnet och pojken som stod med vidöppen mun, men han gjorde ingen ansats till att röra sig. Om han gjorde det, men bara om, skulle hon springa så snabbt som benen bar henne.
        ”Jag har då aldrig sett på maken, en flicka som klättrar i träd. För det var väl därifrån Ni kom?” sa han.
        Förvånat skrattade hon till men tystnade snabbt. Hon synade honom och av den mossgröna kjorteln som täckte överkroppen och de bruna hosorna på benen, att döma verkade folket från Sálheim i alla fall klä sig rätt och riktigt.
         ”Vem är Ni? Ni kan inte komma från min by för jag känner då rakt inte igen Er, och där kan ingen flicka klättra i träd.”
        ”Kan Ni inte tala om annat?” sa hon och sköt fram hakan. Hans ord gjorde henne djärv, men trots att stämningen lättat något fortsatte hon gömma beviset för deras skilda härkomst innanför kjolarna. Svanstippen vibrerade mot ylletyget. Det var få saker som skilde henne från människorna och en ensam flicka av trollsläkte kunde med lätthet tas för en.
         Självfallet kan jag det. Var kommer Ni från och vad gör Ni här, utan sällskap?”
         Han försökte sig på ett avväpnande leende, men det gav motsatt effekt.
        Vad är han ute efter?
        Hon bannade sig själv i tysthet för sin oförsiktighet, ensam med en pojke hon inte kände. Skulle hon till råga på allt även bli antastad, eller något än värre? Ännu en gång såg hon efter en flyktväg men likt första gången fann hon den inte, eller skulle hon chansa på att hon var snabbare än honom?
        Sakta bugade han på ett förvånansvärt höviskt sätt.
        ”Mitt namn är Niklas, vad heter Ni? Snälla, Ni behöver inte vara rädd för mig.”
        Precis vad en våldsverkare skulle säga.
        Hon var nära att fnysa åt hans ord men hejdade sig i sista stund. Med rynkad panna neg hon, modern hade trots allt uppfostrat henne väl. Även om modern lika många gånger ryat på Ella för hyssen hon ställt till med, som hon berömt dottern när hon skött sig.
          ”Ella.”
          ”Nu när vi är bekanta med varandra, varför är Ni utan sällskap? Jag vill Er inget ont, det svär jag på. Är Ni i knipa vill jag räcka en hjälpande hand.”
        Hon såg på de ljusa lockarna och ögonen med en glimt av något hon inte kunde placera, men den verkade inte ha något ondskefullt över sig.
     ”Min mor skickade mig och mina systrar att plocka svamp, men jag ville hellre klättra i trädet”, sa hon sanningsenligt och slängde ett ögonkast mot asken.
       ”Vad gör Ni själv?”
      ”Liknande som för Er tycks det. Far skickade mig att fiska”, sa han, skrattade generat och pekade på fiskespöet som var kastat en bit nedför kullen.
     Gömd bland det höga gräset såg hon det inte förrän han pekade. Deras blickar möttes och de brast ut i skratt åt deras gemensam ma olydnad.
        ”Ella!”
        Hon vände sig mot skogen. Den dova stämman nådde dem nätt och jämnt uppe på kullen. Enträget fortsatte den närmare. En och annan svordom hördes till slut sammanflätat med hennes namn.
        ”Jag måste …”
        ”Får jag träffa Er igen?”
        Niklas höll ett fast tag om hennes hand.
        Ella nickade innan hon med snabba steg sprang genom gräset. In bland träden. Mot rösten. Den kom allt närmare. För varje träd stam hon sprang förbi syntes gestalten allt tydligare.
         ”Där är Ni. Ni väntas i byn. Nu!” sa han och spände blicken i henne.
        Ella la armarna i kors över bröstet, svansen darrade ännu värre i den här pojkens närhet.
        ”Och det bestämmer Ni?” 
        Suttung stelnade till mitt i steget.
         ”Kvinnfolk”, muttrade han.
        ”Akta, ögonen kan fastna bak i skallen när Ni himlar så”, sa hon. 
        Suttung drog i den stora guldringen tillhörande en gammal trädörr. Knarrande öppnade den sig och han höll upp den åt henne. Bergen som omgärdade Felltorp hade flera dolda dörrar, portar och tunnlar. Dörren stängdes och mörkret omfamnade dem. Facklan några steg bort hjälpte föga. Hon skyndade på stegen. Suttungs kroppshydda och det fuktiga mörkret kröp in under huden på henne. Med sina tre alnar och en fot måste han vara den största pojke hon någonsin sett och ändå var han inte fullvuxen ännu.
        Ella hann knappt genom dörren på andra sidan när ett skrik skar genom luften. Hon stelnade till när hon såg en av faderns vänner gå genom byn. En iskall hand kramade om hennes hjär ta. Mannen höll ett krampaktigt tag om sin dotters ljusa lockar. Släpade henne genom byn och flickans mor sprang efter för att slita dottern ur makens händer. Suttung gick fram till en av alla som stannat för att se vad som stod på. Folk viskade och stirrade ogenerat. Mannen släppte taget om flickan framför Tjatse, Ellas far. Ella hörde inte vad de sa, men mannen såg till en början missnöjd ut innan han nickade. Flickan som fortfarande låg på den fuktiga marken rörde sig knappt. Mannen böjde sig ned, sa några ord innan han gick därifrån. Han släpade sin maka tillbaka till deras stuga och hennes skrik dog bort allt eftersom. Folksamlingen skingrades och Tjatse tryckte en näve penningar i flickans hand. Han kramade hennes axel med en tung hand innan även han lämnade henne.
        ”Hon är havande med en människa och hennes far har avsagt sig allt ansvar för henne”, viskade Suttung till Ella.
        ”Men hur ska hon och ungen klara sig?”
        ”Hon får reda ut det själv, hon har satt sig i sitsen på egen hand”, muttrade han.
        Ella stirrade på honom.
        Hur kunde han vara så opåverkad?